pinigt
Idag i biblioteket fick jag värsta nysbehovet. Och jag kan inte kväva en nysning (dels därför att jag har hört att man kan få en stroke av det och dels att jag helt enkelt inte vet hur man gör). Men jag behövde som sagt verkligen nysa. Vanligtvis när jag verkligen, verkligen behöver nysa är det ju ingen fara att bara göra det. Atjo! Ofta blir de ganska ljusa och ganska höga. Och det är sällan att någon bryr sig. Men i ett bibliotek är en ljudlig nysning sådär.
Hur löste jag det här? Jo, jag gapade. Jag bara öppnade munnen och stirrade ner i boken. Resultatet blev då istället för ett, för somliga gulligt, litet atjo ett ganska kraftigt och distinkt "hah!". Alla måste ha hört. Det var ju knäpptyst där. Och oj vad jag skämdes. Jag skämdes så mycket att jag började fnittra. Som en liten flicka. Och så blev jag sådär jätteröd i ansiktet som jag blir ibland. Och jag kunde inte sluta fnittra. Och jag fnittrade mycket och nästan neurotiskt.
Jag fick lämna salen.
Och det var min dag.
Kommentarer
Postat av: jossan
Ingen fara för jag hörde inte dig och jag satt i samma rum! ;)
Trackback
